andreasrydell

Jag ska väl börja lite oseröst och bara skriva att de inte ringde från universitetet. DVS jag kom inte in idag, möjligtvis under veckan.

Sen kommer vi till mer seriösa saker.

Har ni någonsin kännt er instängda i er själva? Ibland får jag en kännsla av att jag vill kasta bort all min vänskap till alla, dra härifrån, skaffa ett liv någon annanstans, börja om på nytt, bli den jag vill vara, han som är instängd i mig. Han som kommer ut lite då och då och bekänner vad och vem jag egentligen är. Jag älskar och hatar mig, jag vill förändras, men kan inte, det är något som håller tillbaka mig. Jag kan sätta ett finger på vad det är som håller tillbaka mig, men vågar inte göra något mot det.

Suttit och pratat med en vän nu ett tag, just den här instängda personen kom fram och bekände vem jag egentligen är (vill vara) och det fick henne att fundera över hur jag kommer vara som vuxen. Hon har rätt, jag vet inte vad som kommer hända som vuxen. Hur jag kommer utvecklas, om jag kommer vara "mammas pojke" som jag typ är nu eller om jag kommer släppa ut den jag är.

Kolla bara på förra inlägget. Det är som en annan person har skrivit det. Det skrämmer migsjälv hur jag kan slå över bara sådär ibland.

I see you though the mirror.
I stare at you and you are staring back at me.
There is something threatful in his eyes
Those eyes cant be mine, but they blink as I do
That face cant belong to me, he looks evil and happy
I bend forward and look closer
Suddenly I begin to laugh maniacally
Thats when I realize that the person in the mirror is inside me, trying to get out