andreasrydell

Ingen annan kommer läsa det här ändå. Och du kommer säkert hata mig för att jag skriver det trots att du sa att jag inte skulle (bestäm dig någon gång kvinna :P).

Det är underligt hur man på så kort tid kan vända från att må toppen till att känna som om man är på väg att dö.

Jag visste att det skulle hända. Vad fan tjänar det till att ens försöka?

Ett tag sen jag skrev. Men nu måste jag skriva av mig igen.

varför måste jag dricka. Hatar mig själv för att jag dricker alkohol. Slutar nästan alltid så här. Ligger i min säng och gråter. Känner mig patetisk och ensam. Varför?! Vill inte leva så här. Varför spelar jag mitt liv. Jag är inte jag. Känner mig som Jekyll och Hyde. Jag dricker och min andra sida kommer fram. Folk tror att jag klarar mig och att jag mår så bra. Jag är död innuti och är bara jävligt bra på att immitera livet. Tårarna som rinner påminner mig ständigt om verkligheten Jag hatar och älskar den jag är. Älskar den jag vill vara, den jag spelar och den jag en gång var. Hatar det jag blivit och det jag är. Jag är svag, feg, ensam, värdelös och behöver hjälp. Fan för att det finns alkohol som får mig att erkänna sånt här. Hoppas att jag får hjälp innan jag gör något dumt.

Mitt hjärta var nästan lagat

Du hade mitt hjärta i dina händer

Jag tänker kämpa. Jag klarar det här. Det kommer vara värt det i slutet. Jag ska visa att jag klarar det

Varför ska livet vara så svårt? Jag känner mer och mer hur hoppet börjar sina. Varför är känslor så svårt att förmedla och förstå? Om jag ändå visste dina känslor för mig, så jag inte behövde vara rädd för mina egna. Det här kommer sluta illa tror jag. De här känslorna är de bästa och svåraste jag känt. Hoppas bara inte någon läser det här. Jag både vill och vill inte att någon ska läsa det. Om någon läser det så kan det ju hjälpa, men det kan också bli så fel om fel person läser det. Jag känner mig patetisk och rädd.

Om det ändå fanns ett sätt att ta ett foto ur minnet. Jag vill ha kvar bilden för alltid. Det var nog det bästa som hänt mig. Eller det mest underbara ögonblicket i mitt liv. Och jag hoppas att minnet aldrig bleknar. Det som skulle kunna göra saken bättre får vi se snart om det händer. Framtiden är osäker och det känns i min kropp. Den växlar mellan lycka och rädsla

Jag har inte skrivit på väldigt länge.

Jag har inte skrivit här på ett bra tag. Jag har inte orkat direkt och jag vet inte om jag kommer skriva så mycket mer. Jag skrev mest pga att jag väl försökte stöta på en viss tjej...ha mer gemensamt som henne osv. Patetiskt försök skulle jag nog säga. I alla fall, jag tror nog inte att hon läser bloggen och jag bryr mig inte speciellt mycket.

Well. Ska vi sammanfatta det lilla som har hänt i mitt liv?

Jag har gjort Högskoleprovet
Jag har slutat spela World Of Warcraft
Jag har BÖRJAT spela Aion (mer beroendeframkallade spel, ge mig mer)
Jag har fått en ny orgellärarinna (som tycker om spelmusik som jag visade för henne)
Jag har fått ett 3dagars jobb. Lite pengar skadar väl inte.
Jag har blivit mer depprimerad och känner mig mer och mer ensam för varje dag som går

Jag blir bara arg på alla, inkluderande mig själv. Jag vill inte vara ensam längre, jag vill ha någon, någon att kunna lägga kärlek på, inte ett husdjur och vänner är inte samma sak. Men varje gång jag ser någon nu för tiden så säger något till mig: "Hon kan få någon mycket bättre än mig. Jag är för ful och ointressant". Alla såna sorters tankar dyker upp i mig och gör mig bara mer ledsen.

Jag vet inte vad jag bör skriva. Funderade på att skriva en dikt. Men allt känns så meningslöst.

Om ni faktiskt orkar att läsa det jag skriver så får ni gärna ge kommentarer om vad ni tycker. Ge lite feedback, vad behöver jag förbättre för att ni ska gilla det? Själv tycker jag att det är roligt att bara skriva ner berättelsen, men det är också roligt om folk gillar den. Så säg vad ni tycker och här kommer 3e delen av "boken"(måste komma på ett namn också =P):


Jag beslöt mig för att kolla deras garage. Garaget var ett fristående hus, så det användes antagligen bara som förvaring för trädgårdsprylar och cyklar. Deras bil behövde jag inte oroa mig för, den stod parkerad på uppfarten. Inne i garaget var det en enda stor röra. Allt låg ganska utspritt runtomkring rummet, med en stege mitt på golvet, gräsklipparen strax till höger innanför garageporten, lite olika verktyg liggandes på golvet och en trasig gammal cykel som saknade ett hjul direkt innanför porten. Allra längst in så fanns det en garderob med skitkläder för trädgårds- och bil –jobb. Jag kröp in i garderoben under alla kläder och kopplade för en gångs skull av. Strax hamnade jag i det som skulle kunna kallas vampyrsömn, som liknar ett transliknande stadium. Vi blundar och hjärnan kopplar av, men vi känner av förändringar runtom oss som skulle kunna hota oss, vilket skulle väcka oss direkt. Vad som tycktes vara bara några minuter verkade ha blivit många timmar, då jag vaknade av att Karolinas mamma och pappa kom ut och satte sig i bilen. Jag hörde motorn gå igång och hur bilen backade ut och körde iväg. Jag hade ingen större koll på vad tiden var och var därför tvungen att kolla ut. Genom de små fönstren sken solen in i garaget så att allt damm syntes. Jag sträckte ut mitt sinne för att kunna se om Karolina var ensam. Jag stötte på två personer i huset, en sovande och en vaken. Personen som var vaken satt och åt frukost och tänkte på mattematik. Mattetalen var väldigt simpla, så jag antog att det var yngre syskon. Jag koncentrerade mig mer på hennes syskon. Bilder av tjejer dök då och då upp i sinnet på Karolinas yngre syskon, så jag antog att det var en yngre bror hon hade. Strax därpå kom han utspringande till garaget, tog sin cykel och åkte iväg mot skolan. Som tur var så tog han bara cykeln och kollade inget annat i garaget.

 

Nu var det dags att ta sig in i huset. Varför krångla med att kolla om några fönster är öppna när man kan testa dörren först, tänkte jag. Karolinas bror hade inte låst ytterdörren, vilket gjorde det väldigt lätt för mig att ta mig in. Jag letade efter var Karolina låg och sov och hittade henne på övervåningen. Jag gick in ljudlöst och satte mig i en fåtölj. Jag kollade på henne medan hon sov, hon var väldigt söt när hon sov. Jag följde hennes drömmar genom de bilder och intryck hon sände ut ovetandes. Det verkade vara en till syntes bra dröm. Hon var i skolan med sina kompisar, sista lektionen för dagen. Hon skrattade och sa hej då till sina kompisar medan hon gick hemåt. Hon började gå upp mot sitt hus som plötsligt ändrade form. Det tog formen av mitt övergivna hus och hon fortsatte bara gå mot det som om inget var fel. Hon gick upp mot dörren och dörren gled upp av sig självt. Innanför dörren stod jag med ett leende på läpparna. Hon vände sig om och försökte springa, men det var ingen ide. Jag var direkt efter henne och höll strax fast henne. Hon försökte skydda sig och kasta bort mig, men det var lönlöst. Jag satte tänderna i henne…

 

Karolina skrek till och satte sig upp i sängen. Jag blev själv förskräckt av hennes plötsliga uppvaknande. Hon kollade mot mig med panik i ögonen. Jag hade glömt bort att hon vaknat och att jag faktiskt satt där strax till vänster om hennes säng. Jag hade tappat orden helt och hållet.

 

”F-f-f-förlåt”, stammade jag fram.

”Är du här för att avsluta det?”, sa Karolina med panik i rösten

”Nej! Jag kom hit för att be dig så mycket om förlåtelse”, sa jag bedjande och kollade ner i golvet

”Be om förlåtelse för att du höll på att döda mig?!”, sa hon nu med en liten gnutta ilska i rösten

”Ja, det var aldrig meningen.”, sa jag och kollade upp mot henne. Då såg jag stygnen på hennes hals efter såret jag hade skurit upp för att dölja mina bilmärken. Jag blev som paralyserad och kände mig som om någon slog mig i magen. Jag kunde inte sitta upp längre, jag behövde ligga ner. Jag föll framåt och tog emot mig med händerna, la mig sen ner på sidan och tryckte händerna mot ansiktet. Jag kunde inte förmå mig själv att kolla på vad jag gjort mot henne. Jag började gråta i sorg och drog mig tillbaka så mycket jag kunde, jag ville vara ensam och inte kunna känna av något annat i närheten. Jag vet inte hur länge jag låg där och grät, men plötligt hörde jag en röst vid mig som sa:

”Men du. Du behöver inte gråta.”

 

Jag kollade upp och såg Karolina stå böjd över mig.

 

”Förlåt mig. Jag svor att aldrig dricka en människas blod igen. Det löftet bröt jag när jag drack ditt”, snyftade jag fram

”Jag var nästan beredd på att det kunde hända, men jag trodde aldrig att det faktiskt fanns vampyrer”

 

Jag tog mod till mig och satte mig upp. Ögonen var nu röda av blodet som jag gråtit. Det är inte stora mängder, men det är inte trevligt att se.

 

”Är du ok?”, frågade hon när hon såg mina ögon

”Det är väl jag som borde fråga om du är ok?”, svarade jag

”Jag mår väl bra för att nästan ha dött”, sa hon och gav mig en något klandrande blick.

”Det jag kom hit för att göra var att be om ursäkt och försöka gottgöra dig”

”ehhh”, var det enda Karolina fick fram.

”Jag vet att det kanske låter lustigt. Men jag vill gottgöra dig på något sätt. Vad du än vill”

”ok… Du kan väl börja med att berätta vad du heter?”

”Mitt människonamn var Andreas. Men den personen dog för länge sedan. Jag tog namnet av en demon för att påminna mig om vad jag var, så jag kallar mig Azazeal.”

”Så vad ska jag kalla dig för, Andreas eller Azazeal?”

”Du får kalla mig vid vad du vill.”

”Då använder jag Andreas. Jag tycker inte att jag ska kalla dig för ett demonnamn”

”Om det känns bra för dig så…”

”Ja, det tycker jag. Men varför anföll du mig?”

”Jag har inte druckit blod på nästan 10 år. När du var så nära och jag såg blodet rusa genom dig så kunde jag inte kontrollera mig själv. Hungern tog över.”

”10 år, oj, hur gammal är du då?”

”Min kropp är fortfarande den hos en 19 årings, men jag är nästan 50 år”

”Oj! Hur länge har du bott i det där övergivna huset?” frågade hon

”Ett antal år. Skulle väl tro att det är 4 år nu.”

”Du får berätta varför du inte dricker människoblod. Så att jag vet varför”

”Ok. Men då får vi sätta oss på något bättre ställe. Det är en ganska lång berättelse”

 

Vi satte oss på hennes säng och jag började berätta hur jag kom att bli en vampyr:

”För nästan 50 år sen så var jag en helt vanlig 19 åring. Jag hade bra vänner, mådde bra och levde ett bra liv. En dag så får jag ett lustigt brev över Internet, där det var en något äldre tjej som skrev att hon gillade mig och hade kollat in mig ett tag. Jag hade aldrig sett henne, men hon var väldigt vacker. Vi pratade över Internet ett tag och bestämde att vi skulle träffas vid en parkering i Norrköping. Parkeringen var ett ganska öde ställe egentligen, men jag antog att hon inte ville bli sedd med mig. Det var omkring slutet av november och det var mörkt tidigt på eftermiddagen. Mörkret hade börjat lägga sig när jag väl kom till parkeringen. Jag kände ett slag över huvudet och det blev svart. När jag vaknade upp så var jag fastspänd över ett bord i en stor, tom lokal. Jag kan inte röra mig och jag märkte att hon hade dragit av alla mina kläder. Hon kom fram till mig och satte sig gränsle över mig, lutade sig över mig och viskade i mitt öra: ” Hodie mihi, cras tibi”. Det betyder: Vad som är åt mig idag, är åt dig imorgon. Jag kan inte säga exakt vad som hände eller hur det gick till, men jag kände en oändlig smärta och hur orklösheten kröp över mig. Jag kände mig tom och visste inte vad som skulle hända mig. Jag blev medvetslös och när jag vaknade såg jag ingenting. Jag kunde känna att jag var instängd, efter att ha känt runtom mig så kunde jag konstatera att det var en kista. Jag kunde inte få upp locket, så jag skrek. Jag skrek och skrek i minuter i sträck, tills jag inte kunde skrika för att min hals gjorde för ont. Jag vet inte hur lång tid som passerade, men tillslut öppnade hon dörren och en fullmåne lös in på mig genom fönstret. Jag förundrades av månens skönhet i någon sekund, tills att samma smärta från förut kom igen. Jag kastade mig ur kistan och la mig i fosterställning på golvet. Jag kunde känna hur kroppen försökte hålla sig kvar vid liv, men det var lönlöst. Jag kände hur mitt hjärta slog sitt sista slag och hur jag dog. Men det slutade inte där som jag trodde. Jag var fortfarande vid medvetande trots att jag kunde känna hur hjärtat stod stilla. Sen stod hon där och räckte fram sin hand åt mig, tjejen som dödat mig, eller rättare sagt, dödat min kropp. Hon berättade att hon hette Viktoria och att vi båda var vampyrer. Hennes hår var svart och långt, hennes ögon blå och hon hade en fantastisk kropp. Hon berättade om hur hon tyckte jag påminde henne om hennes egen skapare och hur hon var tvungen att ha mig. Hon lärde mig hur jag kunde kontrollera mina nyfunna krafter, hur jag skulle bete mig för att överleva och hur viktigt det var att dricka blod. Något år gick och hon sa att hon lärt mig allt hon kunde och att hon hade ett sista test åt mig. Några nätter senare när jag vaknade satt hon på sin kista som vanligt, men med ett stort flin på läpparna. Hon berättade att det var dags för sista testet för mig och öppnade sin kista och drog upp en människa. Jag var aldrig beredd på att det skulle vara min kompis, Johanna, från mitt liv som människa. Jag såg paniken i Johannas ögon och jag visste exakt vad Viktoria ville av mig. Jag vägrade att ta hennes liv. Det gjorde såklart Viktoria rasande och hon befallde mig att döda henne eller så skulle hon döda oss båda själv. Jag förstod att hon menade allvar och om jag skulle överleva så behövde jag döda min vän. Jag satte mig på knä framför Johanna. Jag såg hur hon grät men kunde inte kolla direkt in i hennes ögon. Jag kramade om henne och viskade förlåt i hennes öra, sen bet jag henne och sög hennes blod tills att hennes hjärta stannade. Det här testet var till för att ta död på den sista mänskliga biten jag hade kvar i mig, så att jag kunde bli den vampyr Viktoria ville att jag skulle vara. Åren gick och jag fortsatte leva av människor tills det att Viktoria lämnade mig. Den enda anledningen jag hade för att vara grym. Då hon lämnade mig kom allt tillbaka till mig, hur jag tog min väns liv och hur jag senare begravde hennes kropp. Det var då jag beslutade mig för att aldrig mer ta en människas liv.”

Jag tänkte att jag skulle fortsätta lite på drömen jag hade. Ni behöver inte läsa om ni inte vill. Men jag tycker att det är roligt att skriva. För mig är det som att gå in i en film och inte veta exakt vad som ska hända. Jag skriver det som jag anser vara bra och planerar inte speciellt mycket. Smådelar som bakgrund och sånt har jag redan tänkt ut. En bakgrund till vampyren har funnits sen några år tillbaka. Då jag började skriva en annan berättelse om en vampyr. Jag ansåg att den började dåligt så jag slutade. Nu när jag drömde den här drömmen så tycker jag att det vore roligt att se hur det slutar genom att skriva klart. Den blir väl en kort "bok" om jag inte orkar skriva så mycket. Men näsa kapitel efter det jag publicerar nu kommer nog handla om just vampyrens bakgrund.

Här kommer andra delen av "boken": 

I fem dagar väntade jag på taket och hade mitt sinne inställt på att följa hennes tillstånd. Jag övervakade hennes tankar och känslor som hon sände ut. Jag höll mig under en svart filt på taket för att undvika blickar som kunde tänka sig vandra mot taket av sjukhuset och för att jag avskydda att känna mig hjälplös i solen. Karolina var nu nästan helt återställd och hon skulle få lämna sjukhuset på eftermiddagen. Jag hade bestämt mig att jag skulle försöka gottgöra henne för det jag gjort. Det skulle kräva att jag berättade allt om mig och jag hoppades innerligt att hon inte skulle avslöja min hemlighet för någon annan. Fram emot lunch började moln dra sig in över staden och solen blockerades inom någon timma av ett tjockt molntäcke. Det skulle nog bli en väldigt bra eftermiddag att kunna följa efter henne på. Hennes föräldrar hade ständigt varit vid hennes sida, så de skulle nog inte bli lätt att få tag i enbart Karolina. Det var ju inte precis som om jag skulle kunna gå rätt upp till dem och låssas om att jag var hennes vän och att jag ville höra hut det var med henne. Hon skulle nog antagligen bli skräckslagen av att se mig.

 

Fram emot klockan fem på eftermiddagen kände jag att hon faktiskt var på väg ifrån sjuksalen. Jag förberedde mig på att följa efter dem genom att klättra ned från taket. Jag gick in genom dörrarna till sjukhuset och placerade mig på en bänk nära apoteket som fanns runt tjugo meter ifrån ingången. Vad jag kunde förstå från hennes tankar och känslor, skulle hon komma ned från trappan som befann sig på andra sidan av den öppna salen som var innanför entrén. Hon skulle inte se mig när hon gick ut. Jag satte mig och fokuserade på de bilder som var i hennes tankar. Det var allt ifrån minnen från kvällen jag nästan dödade henne och bilder på scenarion hon tänkt ut på vad hennes kompisars och föräldrars reaktioner skulle bli om hon berättade vad som hänt. Jag var tvungen att försöka förklara mig för henne och gottgöra henne på något sätt. Delvis för att jag tyckte synd om henne och delvis för att annars skulle jag antagligen behöva flytta ifrån huset jag bott i ett par år nu.

 

Hon var på väg ned för trappan nu. Hennes föräldrar var på varsin sida om henne för att stötta henne utifall hon skulle svimma. Jag släppte min fokus på henne lite då jag kunde se henne. Jag behövde inte längre följa hennes tankar för att veta vart hon var. Jag snappade upp en serie bilder från hennes pappa som gjorde mig extremt bekymrad. Jag insåg att de skulle ta buss hem då både Karolinas mamma och pappa inte hade tagit bilen till sjukhuset. Jag hade aldrig tänkt på hur jag skulle följa efter dem. Att ta en taxi och be den följa en serie olika bussar vore suspekt och att flyga mitt under dagen skulle nog uppmärksammas av någon. Molnen var dessutom för högt upp för att jag skulle kunna flyga bland dem och hålla fokus på vart Karolina var på väg. Jag var tvungen att komma med samma buss på något sätt. Jag började gå efter dem på ca 50 meters avstånd för att kunna vända om ifall någon av dem skulle vända sig om. Som tur var gick dem bara mot bussen som strax skulle åka. Jag var tvungen att gå på samma buss som dem för att kunna följa efter dem. Jag övervägde hur det skulle gå till och insåg att jag var tvungen att gå på den och sätta mig långt bakom dem. Jag skulle behöva bända ljuset runt mig och göra mig ”osynlig” och sätta mig långt bak. Detta skulle bli extremt mödosamt då jag måste koncentrera mig på varenda liten cell på kroppen för att bryta ljuset runt dem. Ofta har människor sett ett huvud flyta omkring eller en huvudlös kropp utan armar eller ben. Detta är ett misslyckat försök av en vampyr att bryta ljuset runt sig och bara bibehållit delar av kroppen osynliga. Jag hade bara brutit ljuset runt mig en gång tidigare och lyckats. Jag började koncentrera mig på min kropp och kunde känna hur uppmärksamheten av omgivningen försvann. Jag kunde bara känna omgivningen inom någon meter, resten var svart. Jag tog mig relativt smidigt ombord bussen innan chauffören stängde dörren. Så fort jag kunde smög jag mig bak i bussen. Jag blev tvungen att gå försiktigt då jag bara kunde känna och se runt en meter omkring mig. Då  jag uppfattade Karolinas sinne på sitsen till höger om mig så började jag räkna stolsraderna bakom henne och beslöt mig att fyra rader fick räcka. Jag satte mig ner bakom sätena och såg till att jag inte syntes när ljuset återigen började reflekteras mot mig och jag blev synlig igen. Som tur var fanns det ingen bakom mig vilket gjorde att jag kunde sätta mig upp utan att behöva oroa mig om att någon såg en man sitta på en plats som några sekunder tidigare varit tom.

 

Tillslut gick Karolina av bussen och jag följde efter på så stort avstånd som gick. De gick på en gångväg längsmed vägen ett antal hundra meter och svängde sedan in mot ett villaområde. Det verkade vara ett väldigt stillsamt område som jag skulle kunna ha tänkt mig att ha bott i om jag fortfarande hade varit vid liv. Många trädgårdar var välskötta och hade väldigt vackra blommor planterade längsmed huset. Tillslut svängde de in på en tomt, tog upp nyckeln till huset, öppnade dörren och gick in. Nu var det bara för mig att hitta ett ställe jag kunde övervaka huset på så att jag kunde ta kontakt med henne när hon var ensam och försöka be om ursäkt.