2a kapitlet?
Här kommer andra delen av "boken":
I fem dagar väntade jag på taket och hade mitt sinne inställt på att följa hennes tillstånd. Jag övervakade hennes tankar och känslor som hon sände ut. Jag höll mig under en svart filt på taket för att undvika blickar som kunde tänka sig vandra mot taket av sjukhuset och för att jag avskydda att känna mig hjälplös i solen. Karolina var nu nästan helt återställd och hon skulle få lämna sjukhuset på eftermiddagen. Jag hade bestämt mig att jag skulle försöka gottgöra henne för det jag gjort. Det skulle kräva att jag berättade allt om mig och jag hoppades innerligt att hon inte skulle avslöja min hemlighet för någon annan. Fram emot lunch började moln dra sig in över staden och solen blockerades inom någon timma av ett tjockt molntäcke. Det skulle nog bli en väldigt bra eftermiddag att kunna följa efter henne på. Hennes föräldrar hade ständigt varit vid hennes sida, så de skulle nog inte bli lätt att få tag i enbart Karolina. Det var ju inte precis som om jag skulle kunna gå rätt upp till dem och låssas om att jag var hennes vän och att jag ville höra hut det var med henne. Hon skulle nog antagligen bli skräckslagen av att se mig.
Fram emot klockan fem på eftermiddagen kände jag att hon faktiskt var på väg ifrån sjuksalen. Jag förberedde mig på att följa efter dem genom att klättra ned från taket. Jag gick in genom dörrarna till sjukhuset och placerade mig på en bänk nära apoteket som fanns runt tjugo meter ifrån ingången. Vad jag kunde förstå från hennes tankar och känslor, skulle hon komma ned från trappan som befann sig på andra sidan av den öppna salen som var innanför entrén. Hon skulle inte se mig när hon gick ut. Jag satte mig och fokuserade på de bilder som var i hennes tankar. Det var allt ifrån minnen från kvällen jag nästan dödade henne och bilder på scenarion hon tänkt ut på vad hennes kompisars och föräldrars reaktioner skulle bli om hon berättade vad som hänt. Jag var tvungen att försöka förklara mig för henne och gottgöra henne på något sätt. Delvis för att jag tyckte synd om henne och delvis för att annars skulle jag antagligen behöva flytta ifrån huset jag bott i ett par år nu.
Hon var på väg ned för trappan nu. Hennes föräldrar var på varsin sida om henne för att stötta henne utifall hon skulle svimma. Jag släppte min fokus på henne lite då jag kunde se henne. Jag behövde inte längre följa hennes tankar för att veta vart hon var. Jag snappade upp en serie bilder från hennes pappa som gjorde mig extremt bekymrad. Jag insåg att de skulle ta buss hem då både Karolinas mamma och pappa inte hade tagit bilen till sjukhuset. Jag hade aldrig tänkt på hur jag skulle följa efter dem. Att ta en taxi och be den följa en serie olika bussar vore suspekt och att flyga mitt under dagen skulle nog uppmärksammas av någon. Molnen var dessutom för högt upp för att jag skulle kunna flyga bland dem och hålla fokus på vart Karolina var på väg. Jag var tvungen att komma med samma buss på något sätt. Jag började gå efter dem på ca 50 meters avstånd för att kunna vända om ifall någon av dem skulle vända sig om. Som tur var gick dem bara mot bussen som strax skulle åka. Jag var tvungen att gå på samma buss som dem för att kunna följa efter dem. Jag övervägde hur det skulle gå till och insåg att jag var tvungen att gå på den och sätta mig långt bakom dem. Jag skulle behöva bända ljuset runt mig och göra mig ”osynlig” och sätta mig långt bak. Detta skulle bli extremt mödosamt då jag måste koncentrera mig på varenda liten cell på kroppen för att bryta ljuset runt dem. Ofta har människor sett ett huvud flyta omkring eller en huvudlös kropp utan armar eller ben. Detta är ett misslyckat försök av en vampyr att bryta ljuset runt sig och bara bibehållit delar av kroppen osynliga. Jag hade bara brutit ljuset runt mig en gång tidigare och lyckats. Jag började koncentrera mig på min kropp och kunde känna hur uppmärksamheten av omgivningen försvann. Jag kunde bara känna omgivningen inom någon meter, resten var svart. Jag tog mig relativt smidigt ombord bussen innan chauffören stängde dörren. Så fort jag kunde smög jag mig bak i bussen. Jag blev tvungen att gå försiktigt då jag bara kunde känna och se runt en meter omkring mig. Då jag uppfattade Karolinas sinne på sitsen till höger om mig så började jag räkna stolsraderna bakom henne och beslöt mig att fyra rader fick räcka. Jag satte mig ner bakom sätena och såg till att jag inte syntes när ljuset återigen började reflekteras mot mig och jag blev synlig igen. Som tur var fanns det ingen bakom mig vilket gjorde att jag kunde sätta mig upp utan att behöva oroa mig om att någon såg en man sitta på en plats som några sekunder tidigare varit tom.
Tillslut gick Karolina av bussen och jag följde efter på så stort avstånd som gick. De gick på en gångväg längsmed vägen ett antal hundra meter och svängde sedan in mot ett villaområde. Det verkade vara ett väldigt stillsamt område som jag skulle kunna ha tänkt mig att ha bott i om jag fortfarande hade varit vid liv. Många trädgårdar var välskötta och hade väldigt vackra blommor planterade längsmed huset. Tillslut svängde de in på en tomt, tog upp nyckeln till huset, öppnade dörren och gick in. Nu var det bara för mig att hitta ett ställe jag kunde övervaka huset på så att jag kunde ta kontakt med henne när hon var ensam och försöka be om ursäkt.