andreasrydell

Om ni faktiskt orkar att läsa det jag skriver så får ni gärna ge kommentarer om vad ni tycker. Ge lite feedback, vad behöver jag förbättre för att ni ska gilla det? Själv tycker jag att det är roligt att bara skriva ner berättelsen, men det är också roligt om folk gillar den. Så säg vad ni tycker och här kommer 3e delen av "boken"(måste komma på ett namn också =P):


Jag beslöt mig för att kolla deras garage. Garaget var ett fristående hus, så det användes antagligen bara som förvaring för trädgårdsprylar och cyklar. Deras bil behövde jag inte oroa mig för, den stod parkerad på uppfarten. Inne i garaget var det en enda stor röra. Allt låg ganska utspritt runtomkring rummet, med en stege mitt på golvet, gräsklipparen strax till höger innanför garageporten, lite olika verktyg liggandes på golvet och en trasig gammal cykel som saknade ett hjul direkt innanför porten. Allra längst in så fanns det en garderob med skitkläder för trädgårds- och bil –jobb. Jag kröp in i garderoben under alla kläder och kopplade för en gångs skull av. Strax hamnade jag i det som skulle kunna kallas vampyrsömn, som liknar ett transliknande stadium. Vi blundar och hjärnan kopplar av, men vi känner av förändringar runtom oss som skulle kunna hota oss, vilket skulle väcka oss direkt. Vad som tycktes vara bara några minuter verkade ha blivit många timmar, då jag vaknade av att Karolinas mamma och pappa kom ut och satte sig i bilen. Jag hörde motorn gå igång och hur bilen backade ut och körde iväg. Jag hade ingen större koll på vad tiden var och var därför tvungen att kolla ut. Genom de små fönstren sken solen in i garaget så att allt damm syntes. Jag sträckte ut mitt sinne för att kunna se om Karolina var ensam. Jag stötte på två personer i huset, en sovande och en vaken. Personen som var vaken satt och åt frukost och tänkte på mattematik. Mattetalen var väldigt simpla, så jag antog att det var yngre syskon. Jag koncentrerade mig mer på hennes syskon. Bilder av tjejer dök då och då upp i sinnet på Karolinas yngre syskon, så jag antog att det var en yngre bror hon hade. Strax därpå kom han utspringande till garaget, tog sin cykel och åkte iväg mot skolan. Som tur var så tog han bara cykeln och kollade inget annat i garaget.

Nu var det dags att ta sig in i huset. Varför krångla med att kolla om några fönster är öppna när man kan testa dörren först, tänkte jag. Karolinas bror hade inte låst ytterdörren, vilket gjorde det väldigt lätt för mig att ta mig in. Jag letade efter var Karolina låg och sov och hittade henne på övervåningen. Jag gick in ljudlöst och satte mig i en fåtölj. Jag kollade på henne medan hon sov, hon var väldigt söt när hon sov. Jag följde hennes drömmar genom de bilder och intryck hon sände ut ovetandes. Det verkade vara en till syntes bra dröm. Hon var i skolan med sina kompisar, sista lektionen för dagen. Hon skrattade och sa hej då till sina kompisar medan hon gick hemåt. Hon började gå upp mot sitt hus som plötsligt ändrade form. Det tog formen av mitt övergivna hus och hon fortsatte bara gå mot det som om inget var fel. Hon gick upp mot dörren och dörren gled upp av sig självt. Innanför dörren stod jag med ett leende på läpparna. Hon vände sig om och försökte springa, men det var ingen ide. Jag var direkt efter henne och höll strax fast henne. Hon försökte skydda sig och kasta bort mig, men det var lönlöst. Jag satte tänderna i henne…

Karolina skrek till och satte sig upp i sängen. Jag blev själv förskräckt av hennes plötsliga uppvaknande. Hon kollade mot mig med panik i ögonen. Jag hade glömt bort att hon vaknat och att jag faktiskt satt där strax till vänster om hennes säng. Jag hade tappat orden helt och hållet.

”F-f-f-förlåt”, stammade jag fram.

”Är du här för att avsluta det?”, sa Karolina med panik i rösten

”Nej! Jag kom hit för att be dig så mycket om förlåtelse”, sa jag bedjande och kollade ner i golvet

”Be om förlåtelse för att du höll på att döda mig?!”, sa hon nu med en liten gnutta ilska i rösten

”Ja, det var aldrig meningen.”, sa jag och kollade upp mot henne. Då såg jag stygnen på hennes hals efter såret jag hade skurit upp för att dölja mina bilmärken. Jag blev som paralyserad och kände mig som om någon slog mig i magen. Jag kunde inte sitta upp längre, jag behövde ligga ner. Jag föll framåt och tog emot mig med händerna, la mig sen ner på sidan och tryckte händerna mot ansiktet. Jag kunde inte förmå mig själv att kolla på vad jag gjort mot henne. Jag började gråta i sorg och drog mig tillbaka så mycket jag kunde, jag ville vara ensam och inte kunna känna av något annat i närheten. Jag vet inte hur länge jag låg där och grät, men plötligt hörde jag en röst vid mig som sa:

”Men du. Du behöver inte gråta.”

Jag kollade upp och såg Karolina stå böjd över mig.

”Förlåt mig. Jag svor att aldrig dricka en människas blod igen. Det löftet bröt jag när jag drack ditt”, snyftade jag fram

”Jag var nästan beredd på att det kunde hända, men jag trodde aldrig att det faktiskt fanns vampyrer”

Jag tog mod till mig och satte mig upp. Ögonen var nu röda av blodet som jag gråtit. Det är inte stora mängder, men det är inte trevligt att se.

”Är du ok?”, frågade hon när hon såg mina ögon

”Det är väl jag som borde fråga om du är ok?”, svarade jag

”Jag mår väl bra för att nästan ha dött”, sa hon och gav mig en något klandrande blick.

”Det jag kom hit för att göra var att be om ursäkt och försöka gottgöra dig”

”ehhh”, var det enda Karolina fick fram.

”Jag vet att det kanske låter lustigt. Men jag vill gottgöra dig på något sätt. Vad du än vill”

”ok… Du kan väl börja med att berätta vad du heter?”

”Mitt människonamn var Andreas. Men den personen dog för länge sedan. Jag tog namnet av en demon för att påminna mig om vad jag var, så jag kallar mig Azazeal.”

”Så vad ska jag kalla dig för, Andreas eller Azazeal?”

”Du får kalla mig vid vad du vill.”

”Då använder jag Andreas. Jag tycker inte att jag ska kalla dig för ett demonnamn”

”Om det känns bra för dig så…”

”Ja, det tycker jag. Men varför anföll du mig?”

”Jag har inte druckit blod på nästan 10 år. När du var så nära och jag såg blodet rusa genom dig så kunde jag inte kontrollera mig själv. Hungern tog över.”

”10 år, oj, hur gammal är du då?”

”Min kropp är fortfarande den hos en 19 årings, men jag är nästan 50 år”

”Oj! Hur länge har du bott i det där övergivna huset?” frågade hon

”Ett antal år. Skulle väl tro att det är 4 år nu.”

”Du får berätta varför du inte dricker människoblod. Så att jag vet varför”

”Ok. Men då får vi sätta oss på något bättre ställe. Det är en ganska lång berättelse”

Vi satte oss på hennes säng och jag började berätta hur jag kom att bli en vampyr:

”För nästan 50 år sen så var jag en helt vanlig 19 åring. Jag hade bra vänner, mådde bra och levde ett bra liv. En dag så får jag ett lustigt brev över Internet, där det var en något äldre tjej som skrev att hon gillade mig och hade kollat in mig ett tag. Jag hade aldrig sett henne, men hon var väldigt vacker. Vi pratade över Internet ett tag och bestämde att vi skulle träffas vid en parkering i Norrköping. Parkeringen var ett ganska öde ställe egentligen, men jag antog att hon inte ville bli sedd med mig. Det var omkring slutet av november och det var mörkt tidigt på eftermiddagen. Mörkret hade börjat lägga sig när jag väl kom till parkeringen. Jag kände ett slag över huvudet och det blev svart. När jag vaknade upp så var jag fastspänd över ett bord i en stor, tom lokal. Jag kan inte röra mig och jag märkte att hon hade dragit av alla mina kläder. Hon kom fram till mig och satte sig gränsle över mig, lutade sig över mig och viskade i mitt öra: ” Hodie mihi, cras tibi”. Det betyder: Vad som är åt mig idag, är åt dig imorgon. Jag kan inte säga exakt vad som hände eller hur det gick till, men jag kände en oändlig smärta och hur orklösheten kröp över mig. Jag kände mig tom och visste inte vad som skulle hända mig. Jag blev medvetslös och när jag vaknade såg jag ingenting. Jag kunde känna att jag var instängd, efter att ha känt runtom mig så kunde jag konstatera att det var en kista. Jag kunde inte få upp locket, så jag skrek. Jag skrek och skrek i minuter i sträck, tills jag inte kunde skrika för att min hals gjorde för ont. Jag vet inte hur lång tid som passerade, men tillslut öppnade hon dörren och en fullmåne lös in på mig genom fönstret. Jag förundrades av månens skönhet i någon sekund, tills att samma smärta från förut kom igen. Jag kastade mig ur kistan och la mig i fosterställning på golvet. Jag kunde känna hur kroppen försökte hålla sig kvar vid liv, men det var lönlöst. Jag kände hur mitt hjärta slog sitt sista slag och hur jag dog. Men det slutade inte där som jag trodde. Jag var fortfarande vid medvetande trots att jag kunde känna hur hjärtat stod stilla. Sen stod hon där och räckte fram sin hand åt mig, tjejen som dödat mig, eller rättare sagt, dödat min kropp. Hon berättade att hon hette Viktoria och att vi båda var vampyrer. Hennes hår var svart och långt, hennes ögon blå och hon hade en fantastisk kropp. Hon berättade om hur hon tyckte jag påminde henne om hennes egen skapare och hur hon var tvungen att ha mig. Hon lärde mig hur jag kunde kontrollera mina nyfunna krafter, hur jag skulle bete mig för att överleva och hur viktigt det var att dricka blod. Något år gick och hon sa att hon lärt mig allt hon kunde och att hon hade ett sista test åt mig. Några nätter senare när jag vaknade satt hon på sin kista som vanligt, men med ett stort flin på läpparna. Hon berättade att det var dags för sista testet för mig och öppnade sin kista och drog upp en människa. Jag var aldrig beredd på att det skulle vara min kompis, Johanna, från mitt liv som människa. Jag såg paniken i Johannas ögon och jag visste exakt vad Viktoria ville av mig. Jag vägrade att ta hennes liv. Det gjorde såklart Viktoria rasande och hon befallde mig att döda henne eller så skulle hon döda oss båda själv. Jag förstod att hon menade allvar och om jag skulle överleva så behövde jag döda min vän. Jag satte mig på knä framför Johanna. Jag såg hur hon grät men kunde inte kolla direkt in i hennes ögon. Jag kramade om henne och viskade förlåt i hennes öra, sen bet jag henne och sög hennes blod tills att hennes hjärta stannade. Det här testet var till för att ta död på den sista mänskliga biten jag hade kvar i mig, så att jag kunde bli den vampyr Viktoria ville att jag skulle vara. Åren gick och jag fortsatte leva av människor tills det att Viktoria lämnade mig. Den enda anledningen jag hade för att vara grym. Då hon lämnade mig kom allt tillbaka till mig, hur jag tog min väns liv och hur jag senare begravde hennes kropp. Det var då jag beslutade mig för att aldrig mer ta en människas liv.”