andreasrydell

Inatt drömde jag en underbar dröm. Jag önskar att den var sann. Men så underbart får man väl aldrig ha det? I alla fall, jag bestämde mig att jag skulle skriva ner den som en berättelse, eller ett kapitel från en bok. Jag kommer ändra smådetaljer, men det stora hela är ändå det som drömmen gick ut på.

Huvudpersonen är en vampyr som i drömmen var jag =P. Det är allt ni typ behöver veta innan jag börjar skriva

"Där satt jag, i det övergivna huset och mediterade. Huset var inte dåligt, bara tomt. Inga möbler hade lämnats kvar, så det passade utmärkt för mig. Jag hade tänt en hel del stearinljus runtom i rummet för att dränka doften av människorna som gick förbi utanför. Det var några år sen jag bestämde mig helt för att aldrig mer ta en människas liv. Jag spenderade mina nätter mediterande i huset för att hålla hungern i schack. Den här natten kände jag en doft jag aldrig känt förut. Det var inte någon doft av stearin, eller av människor. Den här doften var något nytt. Som en bris som för med sig en doft av jordgubbar i sommarvinden. Jag sträckte ut mitt sinne för att försöka få en glimt av vem eller vad det var som luktade så underbart. Det jag kände var sinnet hos en flicka, som var i samma ålder som mig, kroppsligt. Mitt sinne var mycket äldre, men min kropp var fortfarande den hos en 19 åring. Det jag fick känna sen gjorde mig helt skräckslagen. Hon hade stannat utanför ”mitt” hus och kollade upp mot det. Jag kunde se bilderna från hennes huvud och jag kunde känna hennes nyfikenhet och hur hon på något vis kände igen huset.

Jag greps av panik och försökte släcka alla ljus med ett svep av min hand. Jag hade totalt glömt bort hur länge sen det var jag åt och att mina krafter antagligen hade försvunnit. Mycket riktigt hade mina krafter försvunnit. Jag hade inte övermänsklig hastighet längre och jag undrade om jag hade någon annan kraft kvar. Jag var precis som en människa förutom min diet, mina skärpta sinnen och min förmåga att känna av människor runtomkring mig. Jag for upp på benen och sprang runt i det stora vardagsrummet och släckte alla ljus med min handflata. Jag kunde känna hur hon närmade sig huset och jag visste att jag inte kunde ta mig ut genom ytterdörren. Jag kom ihåg att jag tycktes mig minnas en bakdörr i köket. Även fast jag bott i det övergivna huset i ett antal år så hade jag aldrig riktigt kollat igenom det helt. Jag höll mig mest till vardagsrummet och garderoben där jag oftast sov i skydd mot ljuset. Det var inte så att ljuset skadade mig, men det gör mig svag och mottaglig för skada. Jag kände att hon var upp trappan upp till huset och jag sprang mot kökets bakdörr. Handtaget var väldigt trögt att trycka ner och jag försökte förgäves trycka upp dörren. Den var antingen låst eller blockerad från utsidan. Tjejen var nu inne i huset och jag fick sinnesintryck från henne som sa att hon kunde känna doften av mina stearinljus. Jag insåg att hon inte skulle sluta nu när hon insett att någon var i huset. Jag greps återigen av panik och visste inte vad som skulle hända om hon såg mig. Jag kollade på väggen och upp mot taket. Jag undrade om jag fortfarande hade krafterna att klättra på väggar och tak så här långt efter min sista måltid. Doften av jordgubbar kom allt närmare och jag tog ett ljudlöst skutt upp mot väggen. Jag lyckades hålla fast mig mot väggen med visst besvär. Jag fortsatte att klättra upp mot taket och kollade efter utvägar. Alla fönster var igenbommade för att småungar inte skulle ha sönder dem med sten. Jag kunde nu känna hur hon började gå mot köket och jag insåg att jag var tvungen att springa ut genom ytterdörren på framsidan. Jag placerade mig precis ovanför ingången till köket för att hon inte skulle se mig direkt. Skulle hon vända sig om skulle det vara kört. Min enda chans är att springa när hon har ryggen mot mig. Mycket riktigt gick hon in i köket. Jag kunde se att hon hade rött hår och kläder av det mörkare slaget. Om de inte var svarta kläder så var de antagligen bruna. Hon började gå mot bakdörren som befann sig 4 meter ifrån ingången till köket. Jag hoppade ljudlöst ner och började springa så tyst jag kunde mot ytterdörren. Jag kunde känna doften av frihet när jag kom fram till dörren. Det jag inte hade räknat med var att hon lämnat en stor sportbag på trappan upp till dörren. Självklart så snubblade jag på den och föll hårt mot grusgången som leder upp till dörrtrappan.

Då jag reste mig upp kunde jag känna hennes närvaro någon meter bakom mig. En våg av känslor sköljde över mig. Jag visste inte om det var mina eller hennes känslor, men det var blandad skräck, nyfikenhet och förundran. Jag hade inte mycket val. Jag kunde inte få fram kraften att ta över hennes sinne och ta bort alla minnen om mig. Jag kunde nog inte springa så snabbt nu när jag inte har mycket kraft kvar, hon skulle nog lätt komma ikapp mig. Jag fick helt enkelt göra som en vanlig människa hade gjort, konfronterat henne. Jag vände mig om och fick syn på hennes ansikte. Det var något som inte stämde riktigt. Hennes ansiktsuttryck gav inslag av stillad nyfikenhet och blicken hon gav mig sa att hon hade sett mig förut.

”Vad vill du mig!”, frågade jag argt

”Jag vet inte.”, fick jag som svar

”Varför kommer du och jagar ut mig ur mitt hus då?”

”Det var aldrig meningen att jaga ut dig.”

”Jaså, men varför kom du hit då?”

”Du kommer aldrig tro mig”

”Försök. Jag tror nog att du aldrig skulle to på vissa saker jag kan berätta”

”Ok. Det var såhär: Enda sen jag var liten så har jag drömt om just det här huset. Jag visste inte exakt vart huset låg förrän ett par dagar sen då jag hittade det på en lista över övergivna hus som var listade som potentiella spökhus. Jag har drömt att jag gick in i det och att du stod där. Du ser exakt ut som du gör i mina drömmar.”

”Ok. Vänta lite nu. Så det du menar är att du har vetat att jag skulle vara här?”

”Inte direkt. Jag antog att det bara var drömmar och inget mer med det, men när jag såg huset på bild på Internet så såg det ut exakt som i drömmen. Så jag var tvungen att undersöka det närmare”

”Så du kommer hit och hittar exakt vad du letat efter. Men varifrån kommer du?”

”Ett antal mil härifrån”

”Så varför har du med dig en hel bag?”

”Jo, det här kommer att låta ännu mer lustigt än vad det andra lät. Men den är till för försvar”

”Försvar från vad?”

”Dig…”

”Mig?!”

”Jo. Såhär är det: i min dröm så kom jag innanför dörren, där stod du och log mot mig. Jag gick såklart fram till dig och vi kramades. Men så såg jag att du hade huggtänder och du började suga mitt blod. Så jag tog med silver, kors och ett trasigt bordsben och sånt som borde skydda mig”

”Så du tror att jag är en vampyr?”

”Jag visste inte vad jag skulle tro. Men jag ville vara på den säkra sidan. Vad gjorde du där inne egentligen?”

”Ehh. Mediterade?”

”Såg ut som en slags ritual med ljusen i vardagsrummet”

”Jag använder dem för att meditera”

”Right…”, sa hon och tog ett steg närmare

”Jag svär, jag använder stället för att meditera”

”Le mot mig. Jag måste få veta”

Nu greps jag av panik. Hon ville att jag skulle visa mina tänder. När man inte har ätit på så länge som jag gjort så skulle tänderna synas. Hon smålog lite mot mig och drog på skoj ner den svarta jackan lite, så att hennes hals blottades. Hungerns ursinne bröt ut i mig och jag flög på henne och satte mina huggtänder djupt i hennes hals. Blodet sprutade ut i min mun och jag började dricka hennes blod. Jag kunde inte sluta, det var så underbart att få känna smaken av människoblod igen. Jag kunde känna hur min styrka tilltog och hur krafterna jag förlorat återvände. Jag kunde känna hur hennes hjärta började ge upp. Jag drog mig bort från henne och började gråta. Jag hade ju lovat att aldrig ta någon människas liv igen. Hon var fortfarande vid liv. Men hade inte mycket tid kvar. Jag kollade hennes plånbok efter hennes ID: Karolina Ivarsson, 18 år. Jag kunde inte låta henne dö. Jag visste att sjukhuset var 3 kilometer norr om huset. Men vad skulle jag säga till läkarna? Jag öppnade hennes sportbag och hittade en morakniv. Jag stoppade på mig kniven i innerfickan och lyfte upp henne i famnen. Hoppas det fungerar, tänkte jag och tog ett skutt upp i luften. Mina krafter hade återvänt. Jag kunde flyga igen, eller rättare sagt sväva på vinden”. Fortare än vad människor kan uppfatta flög jag till sjukhuset. Jag landade ungefär 150 meter ifrån sjukhuset, la ner Karolina på marken och tog fram kniven. Jag skar upp ett jack på halsen där mina tänder hade gjort hål. Jag kastade ifrån mig kniven och tog upp henne igen. Jag sprang i människofart fram till sjukhuset. Skrek åt sjukvårdare att hon förlorat mycket blod i ett försök på självmord. Jag lämnade henne till läkarna som skjutsade in henne på akuten. Medan kaos rådde, passade jag på att smita ut och klättra längs väggen, upp till taket. Därifrån tänkte jag vaka över henne tills hon blev bättre. 

”